Igår hölls farfars begravning i Vallda Kyrka.
Det var vackert. Prästen var bäst. Familj, släkt och vänner stöttade. Jag grät från det att vi kom till kyrkan tills dess att vi gick. 9.20-11.00.
Vi höll en minnesstund i församlingshemmet efteråt. Bilden av farfar som farmor och pappa letade fram stod vid ett bord. Den är en klockren beskrivning av Farfar. Han står i fullständig lycka, med båda armarna utsträckta och skrattar. Underbart.
Freddy, farfars äldste vän, kom fram till mig under minnesstunden. Han frågade om det var jag som var Sanna. När jag svarade ja började han gråta. Rösten stakade sig, han fick fram "De fina orden du skrev, de gick rätt in här (tog sig om bröstet, vid hjärtat). Det betyder otroligt mycket för mig." Just när tårarna hade lagt sig. Efter det grät halva bordet igen. Men det är okej att gråta när man är ledsen. Speciellt vid en begravning. Jag hade inte riktigt insett hur mycket mina ord till farfar betydde för andra människor.
Det kändes hårt att lämna familjen och speciellt farmor. Men hon har mitt nummer och jag har hennes. Och jag vet att familjen tar hand om henne.
Älskar er.
Idag hade vi föreläsning med Agneta Bernárdzon från Uppdrag Granskning. Sjukt intressant, men otroligt jobbigt. Emmelie skrev om föreläsningen, och just idag är jag extra glad att farfar valde att kremeras. Och att både jag och mamma har valt det samma.
GRATTIS till min älskade "syster" Nenne, som idag tog ännu ett steg mot sitt drömyrke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar