Bränder och flugsmällor

När man lever ett äkta stugliv får man lära sig att leva med det lilla. Det är inga problem med det - jag älskar stuglivet. Du tar dig från den stökiga stadskärnan ut till lugnet med stort L på bara en kvart. Allt du hör är fågelkvitter, hundskall och fåren som bräker i fjärran. Jag slappnar av så fort jag har ställt cykeln bakom huset. Nej, egentligen känner jag lugnet så fort jag äntrat ön. Det är nästan så att man ser det stå och vinka välkomnande vid blomlådorna direkt efter bron. Den lilla bron som så charmigt bara kan ta emot en bil i bredd åt gången. En bil och en cykel. Perfekt.

Det är enkelt att älska stuglivet och lugnet. Men ibland kan det hetta till i stugan, bokstavligt talat. Häromdagen tog våra rostmackor eld. Egentligen var det väl mer sladden som smälte och fattade eld. Crille skrek "Det brinner". Jag sprang upp, och efter massa velande satte jag på kranen och kastade vatten på brödrosten.
Note to self: INNAN du kastar vatten på en brinnande brödrost, dra ut sladden!
Det gnistrade till och i samma stund kopplades hjärncellerna in. Jag drog ut sladden och så var det bra med det. Brännmärket i bänken kunde lätt tvättas bort med lite diskmedel och en trasa. Chocken lade sig en stund senare. Mackorna smakade bra trots deras äventyr. Stugägarna kom med en ny brödrost någon timme senare.

När man besöker utedasset besöker man samtidigt vännerna herr och fru Flugsvärm, med barn. Ibland kan de vara lite kinky och kliva runt på ens ända när man slagit sig till ro med en Bert-tidning. Då finns det ett underbart medel att tillgå, på väggen alldeles bredvid "toaletten":

Om det inte framgår så tydligt står det "Ge flugan en chans" på engelska och tyska vid hålet...