Minnen.

Jag minns hur vi satt och slängde med benen på den höga gröna boxen med sand utanför grannhuset. I väntan på att pappas svarta van skulle rulla in på gatan satt vi med min lilla hand i din stora och starka. Lycka. Trygghet. Kärlek.

I dag är det två år sedan du gick bort. Det tär. I bröstet, i hjärtat och i halsen, som en stor osväljbar klump.

Jag hoppas att mina minnen av dig inte tynar bort ju längre tiden går. Jag kan fortfarande höra dig skratta, hosta och kan se dig le. Titta ut genom fönstret på fåglarna i trädgården, som äter av den mat du lagt ut till dem i den kalla vintern. Berätta om rödhaken som kommer till er varje år. Nu är du rödhaken. Rödhaken som hälsade på farmor samma dag som din begravning var för snart två år sedan.

Jag hoppas att du kommer och hälsar på mig snart.

Fast nej, stanna hos farmor. Håll henne sällskap. För hos mig finns du ändå hela tiden.