Som en småbarnsmamma, fast värre.

Min kära sambo är sjuk.
Magsjuka eller matförgiftning, eller nåt däremellan.
I går natt sprang han till toaletten för att tömma magsäcken sex gånger. Mellan 01.00 och 07.00.
Jag tycker så sjukligt synd om honom.

När en kille blir sjuk är det ofattbart synd om honom. Det gör ont överallt, han blir ynklig och visar man minsta lilla omtanke blir han barmhärtigheten själv. Det är väl självklart att flickvännen i det läget cyklar till Ica för att inhandla diverse magsjukemat (vitt rostat bröd med smör, nyponsoppa, blåbärssoppa och avslagen cola)?

(Innerst inne tycker jag om att ta hand om honom.)

När jag vaknade i går morse kände jag mig som en småbarnsmamma, fast värre. Eller vaknar småbarnsmammor sex gånger per natt av skrikande bebisar? Jag hoppas då verkligen inte det, för om så var läget skulle jag inte palla ens en vecka när det var min tur.

I dag hoppas jag att min "bebis" mår bättre. Han har inte spytt sedan 11 i går förmiddag, trots att han flera gånger därefter velat.


Jag hoppas verkligen att han är frisk, för i kväll står middag och bowling på schemat med Camilla och Robin.
Och i morgon kommer morbror Håkan, kusin Viggo, kusinextrapappa Agustin, kusin Elina och kusinsambo Martin till Linköping.

Drömhelg, med andra ord. Om bara magsjukan kan hålla sig borta.