- När Håkan öppnade konserten med Dom där jag kommer från och jag inte kunde hålla tårarna tillbaka. Det var jag och fjortisarna. Med den enda skillnaden att mina tårar var äkta.
- När Gilbert låtsades dö i Hurricane Gilbert.
- När högerarmen fick ståpäls och jag inte slutade rysa förrän när Håkan tackat för sig, för sista gången den kvällen.
- När han hoppade av scenen och hälsade på fansen längst fram.
- När han fick lyckliga infall och började dansa.
- När han bad pianisten att spela introt till Jag vet vilken dy hon varit i en gång till, så att han skulle hinna läsa klart en lapp han fått från några fans.
- När han avslutade med allsång till Vi två - 17 år.
Som sagt, det fanns många vackra stunder under kvällen. Men en stund var mer vacker än alla andra.
Håkan hade tidigare berättat att han varit i Cloetta Center en gång tidigare. Då som gästartist till Lasse och sjöng För dig. Han tyckte inte att han gjort låten rättvisa. Det ville han upprätta.
När det första extranumret började, stod bara två på scen och spelade klaviatur och akustisk gitarr till de vackra första tonerna av För sent för Edelweiss. Sen kom Håkan in. Med Lars Winnerbäck.
Det går inte att förklara. Jag rös i hela kroppen. Mina två största idoler. Ja, idoler. De två. Där. Tillsammans. Vackrare än så kan det inte bli.
TACK VÄRLDENS BÄSTA CRILLE FÖR BILJETTERNA TILL EN OFÖRGLÖMLIG KVÄLL.
Nu är jag mer kär än någonsin.
I Håkan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar