112

I går var en sån där klaff-klaff-dag. Med ett litet oförutsägbart avbrott.

När jag och Crille hoppade av pendeln i Linköping hade vi en halvtimme på oss att 1. handla och 2. steka hamburgare innan Camilla och Robin skulle hämta upp oss för att åka ut till Billa.

När jag nästan var framme vid min cykel råkade jag titta åt vänster. Där ser jag en gammal man som ramlar, eller faller ihop.

Jag har aldrig varit med om att behöva ringa 112 tidigare.

På bara någon sekund inser jag vad som hänt, springer dit och ringer efter en ambulans. Det här är precis vid taxistationen på resecentrum, så flera chaufförer springer också dit.

Efter lite om och men, från min sida, släpar taxichaufförerna iväg honom till en bänk. Han är vid medvetande, men kan inte gå själv. Darrig. Luktar alkohol.

Det blev ingen ambulans som fick komma. Han hade inte ont, men var lite stirrig. Tydligen så som han är, enligt chaufförerna som "känner" honom som en av alkisarna i stan. De visste var han bor.
Jag blev kopplad till polisen och de kom efter en kvart. De tog det lugnt.


På något sätt känns det skönt. Skönt att mannen inte slog sig och skönt att veta hur jag reagerar i krissituationer.