Pirret har börjat...

Varje gång, och då menar jag verkligen VARJE GÅNG, som jag ska träffa Crille pirrar det. I hela kroppen. Mest i magen, men till och med lilltån får sig ett litet darr. Och små glädjerus. I hela kroppen.

Imorgon åker jag till Linköping och på lördag firar vi 10 månader. Pirri-pirr. 10 månader, det kan tyckas vara en lång tid. Eller kort. För mig är det både och.
Det känns som att vi har känt varandra hela livet, och vi vet nästan allt om varandra. Det mest nödvändiga i alla fall. Det som fortfarande har betydelse när man äntrar en ny fas i livet. Just för att det känns som att vi har känt varandra mycket längre än vad vi i verkligheten har gjort, så låter 10 månader ganska fjuttigt.
Vi har hunnit med så mycket på den korta tiden! Ett flertal resor, bland annat en utomlands. Flyttat ihop, flyttat isär och flyttar snart ihop igen. Besökt ställen, gjort utflykter. Lökat (som Lania skulle säga), umgåtts och haft jäkligt roligt. Om jag får ha det precis så som de senaste 10 månaderna har varit för resten av mitt liv då blir jag lycklig. Förbannat lycklig.

Efter 10 månader firar vi fortfarande månadsdagen. Varför inte? Att vi har funnit varandra är värt att fira. Alltid.

För varje månad som går blir vi mer och mer självklara med det faktum att vi vill spendera resten av våra liv tillsammans. "Hua" tänker säkert många. "Ska hon verkligen skriva det? Och på sin blogg?" Men varför inte? Egentligen? När jag vet att jag har haft samma känsla de senaste, tja, åtminstone 9 månaderna.. Och har känslan just nu. Och vet att om du frågar imorgon, nästa månad eller om ett år, så kommer mitt svar bli detsamma. Jag tror på det här. Stenhårt. En livslång kärlek, som började år 2009.

Vi är ju nyförälskade fortfarande - för sjutton!