2010-05-01

Ett skratt förlänger livet?

Jag VET att det är mycket tjat om C-arbetet HEEELA TIDEN! Jag ursäktar mig för det, men tänker fortsätta att skriva om det satans arbete som har drivit mig till ångestattacker och panikutbrott.

Nu har jag två punkter kvar att skriva i rapporten och EN sida att fylla med bilder och text, samt layouta. Sedan är jag klar. Done. Finito. On top of the world!

Bläddrade nyss igenom de 100 sidor som jag har knåpat ihop. Det ser bra ut. Riktigt bra. Och jag känner mig stolt över mig själv. Osvenskt? Jag vet. Typiskt mig? Absolut inte! Så för en gång skull tänker jag gotta mig i det faktum att denna helgen inte blev så pluggig som jag först trott och att jag kommer att hinna färdigt till deadline. Jag menar, jag har faktiskt nästan exakt två dygn på mig att skriva klart rapporten och min text + ta bilder. Det är lång tid för att vara mig, speciellt om jag jobbar på som jag gjorde igår - gjorde en telefonintervju, research och skrev en text på 45 minuter. Det kallar jag snabbjobbat.

Delikat!

I övrigt var kravallen kul igår, och dagen har tillbringats i ett bakfullt tillstånd - som aldrig riktigt har släppt. Vad är det med mig och fest nuförtiden? Monsterbakfyllor kallas det tydligen, vad har hänt?

Idag åkte jag och C till Tornby och fotograferade lite + storhandlade. Ut från ICA kom vi med tre stora kassar och tre lösa läskeflaskor i en vagn och missade bussen. Trodde vi. När vi såg bussen komma mot oss sa C: "var lite galen!" Jag: "var lite galen själv!" C lyckades vinka på gratisbusschauffören, som snällt stannade till mitt i trafiken för att låta oss åka med. Jag fick smått panik och tog de tre flaskorna + en tom kasse, och stirrade på C. "Tar du resten?" frågar jag, fortfarande med panik i rösten och armarna fulla (med tre flaskor och en tom kasse). "Eh, jaha?!" svarar C och tar ur tre megakassar ur vagnen och släpar dem mot bussen. Väl på tackar vi den supersnälla busschaffisen och sedan utbryter ett skrattanfall som höll i hela vägen hem. En kvart ungefär. Jag kunde inte sluta skratta. Det gick inte.

Jag undrar hur jag skulle reagera i en naturkatastrof eller liknande - ta kameran men skita i min familj? Herregud...

1 kommentar:

  1. Å min underbaring!
    Skrattanfall, det vet jag var det kommer ifrån!
    Snacka om att jag och mammsen har fått "bryt" varje gång vi tex skall bära något tungt!
    Hallå eller!!! PÖÖS Papps

    SvaraRadera