Grattis till min himmelska farfar..

I morse vaknade jag och kände mig ledsen. Jag vet att det är psykiskt och jag vet att det är för att jag påminde mig själv om vilken dag det är.

I dag skulle min farfar fylla 88.

Hans sista födelsedag 2009 spenderade han på sjukhuset. Men det var inte för sitt dåliga hjärta, utan för den gallsten han fått. Jag minns det så väl. Familjen var i Aranäshallen och såg när Staffan spelade Trettondagscupen. Pappa åkte in till sjukhuset och jag ville följa med. Pappa tyckte inte att det var någon bra idé och det var det kanske inte heller..

Farfar fick komma hem snart igen och jag hann åka hem till honom på väg till flygplatsen, innan jag skulle flyga till Piteå. Det var sista gången jag såg honom. Jag bad honom skämtsamt att inte åka till sjukhuset någonting mer, utan att hålla sig hemma. Han gjorde tummen upp.

Två veckor efter sin födelsedag, den 19 januari, seglade farfar ner från sängen. Han fick en hjärtattack. Men den gjorde inte ont. Farmor frågade honom och han skakade på huvudet. Hans tunna hjärta orkade inte pumpa längre, inte ens när farmor försökte hjälpa det.

Jag har inte kommit över hans död än. Det har snart gått två år, men jag har inte kunnat bearbeta det. Det kan vara för att jag inte varit hemma, där man kanske blir påmind om det mer.
När jag ser gravstenen vid Vallda kyrka är det som att jag förstår, men kan ändå inte ta in det. Jag säger "hej farfar", men det är som att jag inte tror på det.
När jag hälsar på min starka farmor är det som att han bara ligger och vilar på soffan, i sängen eller i sin fåtölj. Men när jag går in i de ensliga rummen är han aldrig där. Bara en suddig minnesbild av hur han en gång såg ut i rummen.

I morse kunde jag höra hans röst. Det kom plötsligt. När jag ansträngde mig för att försöka höra den igen var den borta. Jag minns precis hans tonläge och lite raspiga men ändå klara stämma när han ropade på Smulan. Vår gemensamma bästis.

Jag ville skriva någonting fint om honom på bloggen, men allt jag skrivit i tänkbara inlägg i huvudet har jag glömt.

Crille tycker inte om att se när jag gråter, men jag är en känslig person. Så otroligt skör. Men när det kommer till farfar är det som att jag inte tillåter mig att tänka på honom. Så alla tårar som jag egentligen borde ha gråtit för honom har jag stoppat undan i ett fack. Det är på hans dagar som de kommer fram istället. Som i dag. Och som den 19 januari. Då är det oundvikligt. Och jag gråter.

Taget runt 2005, kom jag och farmor fram till. Innan han blev hjärtsjuk.