I går berättade mamma att hon och pappa varit på begravning i fredags. Det var Mats begravning.
Lekledaren, skojaren och pappan till Emma, en av mina bästa kompisar när jag en liten plutt.
Så fort mamma berättade fick jag bilder i huvudet om hur vi lekte på deras trädgård i Onsala, hade vattenkrig och sprang omkring. Det kändes som att det var jag och Emma mot världen. Jag kommer ihåg att jag kände mig väldigt utvald och speciell som fick ha Emma som kompis, för hon var ju trots allt ett år äldre.
Det var konstigt att jag inte anat någonting, eftersom min faster skrivit om dödsfallet på Facebook.
"Fruktansvärda kast i tillvaron från att utan att veta vem det är, ha beklagat sorgen på FB för några vänner som mist sin vän och ikväll få reda på att det är en vän till mig med!"
"Mats...Hoppas änglarna vakar över dig! ♥"
För några veckor sedan gick Emmas pappa snabbt och plötsligt bort, i samma ålder som min pappa.
I går gick även hennes farmor bort.
Hur mycket kan en människa ta egentligen?
Tänker på dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar