Tårar.

Ibland slår det mig så kraftigt som en slägga i bröstet. Ofta försöker jag inte tänka på det, förtränger det gärna. Jag prioriterar att hellre inte tänka på det, för att sedan slås av det hårt, än att tänka på det varje dag. För någonstans finns det med mig hela tiden. Den där oförklarliga känslan. Känslan som jag helst av allt aldrig mer vill uppleva, men vet att den kommer på återbesök snart igen, och kommer fortsätta att göra sina ovälkomna besök i bröstet även i framtiden, för resten av mitt liv.
Du är borta.
Jag vill inte förstå. Jag vill tro att när jag kommer hem så sitter du där i köksfönstret, skrattar ditt härligt bullriga skratt, hälsar mig välkommen med en lite för hård klapp på kinden och ser på mig med dina blåa blodhundsögon.
Men du kommer inte att sitta där. Du kommer aldrig att sitta där mer. Nu sitter din livskamrat där istället. Hon sitter själv, med stor sorg i hjärtat och saknar sin älskade själsfrände. Hon vaknar upp varje morgon, vänder sig mot den andra sidan av sängen för att önska god morgon, men finner den hårt bäddade sidan lika slätstruken som dagen innan. Och dagen innan det.

Idag blev jag påmind om dig. Det slog mig att du inte finns längre. Du finns bara i mitt minne. Och jag är så rädd för att mina minnen av dig ska blekna.

Första gången jag kom i kontakt med Andreas Gode var under SMASK, där han sjöng om Baltdunk i ett hetsigt tempo. Ikväll hade han spelning på kårhuset och näst sista låten, Talmie, handlade om hans farmor som gått bort. Då sköljde allt över mig, återigen, och jag kunde inte annat än att bara sitta och stirra på Andreas och låta tårarna fylla min sikt. Det var första gången jag blivit så berörd av någon musiker live att jag gråtit.


Finge jag leva som du vore jag stolt över mitt liv
Och finge jag dö som du vore jag nöjd
Det var som du trodde, du levde och bodde
Där du levde bäst, fast det var svårt
När kroppen blev trött gav du inte upp och du fick som du ville, igen

Och jag tänker på dig som en del utav mig
Tänker på dig som ett garn i min väv
Hela den tid jag levt var slutet på det

Och finns det nåt annat när hjärtat har stannat så kommer du dit
Och finns det nu ej kan du vila dig nu
Du tog inte risken att vänta på himlen

Finge jag leva som du vore jag stolt över mitt liv
Finge jag dö som du vore jag nöjd
Det var som du trodde, du levde och bodde
Där du levde bäst, fast det var svårt
När kroppen blev trött gav du inte upp och du fick som du ville, igen


Bild tagen i början av maj 2007, farmor är fotograf.


Bild är tagen juni 2008, jag är fotograf.


Jag kommer alltid att älska dig.