Modig flicka

Idag när jag och Crille såg Frölunda i Cloetta Center sneglade jag mot pressläktaren. Där såg jag Correns sportchef sitta (hade precis varit på rundvandring där och träffat honom). Sneglade lite längre mot vänster och såg en familjär typ i grå tröja och grått hår, lite lätt asiatiskt utseende.
Peter Pettersson Kymmer.
Sport-reporter på Göteborgs-Posten.

Jag tajmade in så att när han kom mot pressläktarens fikarum, stod jag precis utanför. Smet förbi banden som delade av mellan vanliga åskådare och det eftertraktade mediefolket. Kymmer såg väldigt frågande ut när jag vinkade och sträckte fram handen. Efter min presentation och förklaring till varför jag hälsade kände han igen mig. "Men du var väl inte hos oss så länge väl?" Förklarade att jag bara varit där i två veckor för två år sedan. Därefter lite artighetsfraser, jag frågade om han jobbade ensam, han berättade om sitt möte med Bengt-Åke Gustavsson och att han bevakade matchen själv. Han frågade hur det gick för mig, och jag berättade om praktiken, flytten och mina framtidsplaner om en eventuell flytt tillbaka till Göteborg om några år. Han tyckte att jag skulle söka sommarjobb till GP i år, och jag berättade om Piteå-Tidningen.
Önskade lycka till och sa hej då.

Trots den stigande rödlätta färgskalan i ansiktet, tyckte jag ändå att det var rätt modigt av mig att gå fram och hälsa. Jag tror att Kymmer tyckte det med, för jag såg att han sneglade mot mig några gånger efter det.